Susanne har levt med återkommande självmordstankar i över 20 år. Hon beskriver det som en bakdörr som på sätt och vis har inneburit trygghet och tröst. Ett sista halmstrå.
Susanne var 12 år när hon för första gången försökte att ta livet av sig. Idag är hon 37 år och pratar öppet om sin suicidalitet.

– Det har inte alltid varit självklart för mig att vara så öppen, men jag vill dela med mig av det som jag har upplevt för att hjälpa andra. Det finns hjälp att få när man mår dåligt, även om man ibland måste kämpa för att få den.

När Susanne tog studenten började en tid av många turbulenta år. Upprepade gånger försökte hon att ta sitt liv.

Idag förstår hon att hon hamnade i alltför belastande situationer utifrån den kapacitet hon hade. Till slut såg hon inte några alternativ. Hennes sätt att hantera det var att tänka på självmord.

– Smärtan är så stor och man kan inte se vägen ut. Hur mycket man än försöker reda upp sina bekymmer så blir de bara större och större och man kan inte tänka klart till slut.

Det som hon har förstått på senare år är att hon lider av en kronisk latent suicidalitet. Det innebär att hon i situationer med för mycket stress tänker på självmord.

– Det här pratar vi alldeles för lite om. Personer som lever med det här och som inte har förstått vad som händer och vad man kan göra åt det, de är väldigt ensamma i sin sårbarhet. Men lär man sig förstå hur man fungerar och vad som triggar så kan man lättare ta hand om sig själv.

När Susanne var i 25-årsåldern kom hon till slut till ett vägskäl. Hon var frustreread över att må så dåligt och såg hur det påverkade hennes kropp och hennes sambo. Hon kände att hon var redo att använda de verktyg hon samlat på sig under åren. Efter en tid på psykiatrisk sluten avdelning beslöt sig Susanne för att söka sig till en frisk miljö, en folkhögskola.

– Jag har aldrig varit någon partytjej. Redan på gymnasiet blev jag kallad för farmor eftersom jag alltid gillat att sylta och väva. På folkhögskolan fick jag arbeta med händerna och just vid en vävstol måste man ta i. Det gjorde gott många gånger.

Precis som vävningen hjälpte Susannes tillfrisknade så betydde också hennes hund Kougar mycket. När man mår dåligt fryser man ofta och hunden ger värme. En period var Susanne sängliggande på grund av svår depression, och då var det hunden som fick upp henne. Den behövde henne och fanns alltid nära. Att se Kougar andas var ett tecken på liv. Det gav styrka.

Susanne har många år av KBT-terapi bakom sig och det har gett henne verktyg att hantera sina självmordstankar. Hon har fått hjälp att bygga upp en tillit till sin egen förmåga att hantera svåra situationer men också att känna en tillit till vården. Det är av oerhörd vikt att vården finns där både förebyggande och i akuta situationer. Det kan vara skillnaden mellan liv och död i vissa situationer, konstaterar Susanne.

Hon har genom åren insett hur viktigt det är att tillåta sig själv att ha marginaler i livet. Det handlar om att lyssna på sina egna signaler och prioritera sömn, mat och vila. Men också att vara öppen med hur hon mår och att till exempel tala om när hon känner att hon behöver ta det lugnare på jobbet.

Omgivningens bemötande har också stor betydelse. Det betyder mycket att familj och vänner finns där och visar att de bryr sig. Även om det inte finns någon enkel lösning på problemen känns det bättre när hon kan dela känslorna med en annan människa.
– De har vågat vara ärliga och frågat hur jag mår. Då öppnar man upp en möjlighet att prata om det. Det hjälper jättemycket att de här känslorna får finnas och att jag inte behöver hålla det för mig själv.

Susanne arbetar idag som samordnare för Hjärnkoll Västmanland. I delar av sitt arbete kan hon använda sig av sina egna erfarenheter, bland annat som föreläsare. Det känns viktigt att kunna bidra för att hjälpa andra och förhoppningsvis skapa en förändring.
– Suicidprevention syns för lite idag och kunskapen måste ut på gräsrotsnivå. Att göra det mer avslappnat att prata om gör också väldigt stor skillnad för den enskilde som mår dåligt.