Nollvisionen för suicid visar riktningen för suicidpreventionen och lägger fokus på samhällets ansvar för att förebygga suicid. Den senaste tiden har nollvisionen ifrågasatts och debattörer har framfört att den skuldbelägger vårdpersonal och anhöriga. SPIV anser att dessa debattinlägg tar fokus från det verkliga problemet: att suicidprevention under lång tid inte varit ett prioriterat område. 

Den senaste tiden har nollvisionen för suicid ifrågasatts i media. Bland annat har psykiatrikern och forskaren Christian Rück i Dagens Nyheter lyft frågan om nollvisionen och varför självmorden inte minskar trots att vi haft en nollvision sedan 2008. Argumenten som framförts är bland annat att nollvisionen sätter orimliga mål om att varje suicid ska kunna förhindras och att detta lägger skuld på vårdpersonal och anhöriga som kan leda till beröringsskräck, och stigmatisering för dem som tänker på självmord.

Vi håller med om att det är ett misslyckande att suicidtalen inte minskat de senaste 20 åren. Men det är inte nollvisionen i sig som är orsak till detta, utan en konsekvens av att samhället inte satsat tillräckligt med resurser på att arbeta systematiskt med suicidprevention.

Så här tycker SPIV om nollvisionen och de argument som framförts av Christian Rück:

• Nollvisionen är just en vision som visar riktningen för det suicidpreventiva arbetet i Sverige, den är inte ett mål. Nollvisionen innebär inte att vi kommer kunna förhindra alla suicid utan hjälper oss hålla fokus i arbetet att kraftigt minska suicidtalen. Det stämmer att vi inte kan förutse på individnivå vem som kommer att ta sitt liv. Men precis som med allt folkhälsoarbete, så kan vi minska risken för enskilda individer genom att arbeta förebyggande och främjande.

• Nollvisionen i sig kan inte minska suiciden utan det krävs mer resurser. Nollvisionen har funnits sedan 2008 men det är först de senaste åren som ett strukturerat arbete med suicidprevention startat. Först 2023 formulerades en nationell strategi för psykisk hälsa och suicidprevention med målsättningar och uppföljningsansvar. Vi befinner oss alltså fortfarande i startgroparna när det gäller suicidpreventivt arbete. Att någon större minskning av suicidtalen uteblivit de senaste 20 åren hänger troligtvis ihop med detta.
• Ökat stöd till efterlevande och personal vid suicid är en viktig insats. Suicid är ofta förknippat med känslor av skuld för efterlevande. Rück menar att nollvisionen lägger ytterligare skuld på anhöriga och vårdpersonal. Men vi tror att känslor av skuld inte kommer upphöra eller ens minska bara för att nollvisionen försvinner. I stället behöver vi ifrågasätta de organisatoriska problem som skapar denna känsla hos sjukvårdspersonal.  Den generella kunskapen om suicidalitet behöver också öka i hela samhället. Först då kan vi minska stigmat kring att prata om suicid.

• Om vi inte har en nollvision, vad vore då ett rimligt mål när det gäller suicid? Hur många döda per år ska vi anse är acceptabelt?  Det är ett tankesätt som snarare riskerar leda till att samhället börjar normalisera suicid, att ett visst antal suicid är något vi får räkna med. Vem skulle vilja att den älskade sonen, pappan, systern eller vännen ingick i de antal suicid som samhället accepterar och därmed inte strävar efter att förebygga och förhindra?

För SPIV innebär inte nollvisionen ett förbud mot att ta sitt liv. Den innebär inte heller att vi fråntar människor det egna ansvaret över sina liv och att suicidtankar är något att skämmas över. Inte heller pekar nollvisionen ut specifika yrkesgrupper att bära det yttersta ansvaret för att hålla människor vid liv. Det den däremot signalerar, är att vi med gemensamma krafter ser och hör den suicidala personens lidande. Och att vi är beredda att göra allt som står i vår makt för att stötta och hjälpa eftersom vi vet att det alltid finns andra lösningar än suicid när livet plågar en som mest, även om det inte känns så.