Suicidforskare lyfter vikten av det personliga samtalet

Det personliga samtalet och mötet är avgörande för att kunna förstå och hjälpa en människa som befinner sig i en suicidal kris. Att däremot enbart fokusera på suicidriskbedömningar och riskfaktorer kommer inte bidra till att minska självmorden. Detta lyftes av flera av huvudtalarna på den nationella konferensen om suicidprevention i Karlstad. 

För att kunna förstå suicidalitet hos en enskild individ så räcker det inte med att titta på riskfaktorer utan vi måste förstå den kontext som suicidalitet uppstår i. Det menar den norska suicidologiforskaren och professorn Heidi Hjelmeland. Hon ger ett exempel: 

 – Depression är en riskfaktor men det är väldigt få av dem som har en depression som tar livet av sig. Depressionen i sig säger heller inget om risken för suicidalitet och vad suicidalitet handlar om.  

Fokuserar man endast på riskfaktorer och psykiatriska tillstånd är risken stor att man inte fångar upp suicidala personer i tid. Till exempel är det relativt många suicid bland män som har vuxit upp i resursstarka hem, som inte visat tecken på allvarliga psykiatriska tillstånd, aldrig har gjort suicidförsök och som till synes utan förvarning tar sitt liv. Heidi Hjelmeland menar att en del av orsaken till dessa suicid går att hitta i den snäva mansrollen och den skam många känner över att inte passa in i den.  

 Ett alltför stort fokus på riskfaktorer bidrar också till att man knyter suicid till psykiatriska diagnoser. Då signalerar man att det bara är psykiatrin som kan hjälpa. Men om man förstår mer om vad suicidalitet handlar om så blir det uppenbart att alla kan bidra till suicidprevention. 

 – Vi lever sammanflätat med varandra. Olika faktorer och förhållanden i social, kulturell, ekonomisk och politisk kontext kan bidra till suicidalitet. På det viset är suicidalitet komplext och eftersom det är komplext så innebär det också att alla kan göra något och något kan vara nog, säger Heidi Hjelmeland. 

Säkerhetsplaner kan rädda liv 

 En konkret suicidpreventiv insats som utgår från den enskilda individens situation är en individuell säkerhetsplan. Den amerikanske forskaren Gregory Brown presenterade under konferensen resultat från en studie på amerikanska militärveteraner som hade suicidtankar. Studien visade att den grupp som fått ta del av säkerhetsplaner och uppföljande telefonsamtal hade en minskning av suicidalt beteende med 45 procent jämfört med den grupp som fick annan vård. Risken för suicid var halverad under de närmaste sex månaderna efteråt. 

 Många av deltagarna uttryckte också att säkerhetsplanen hade varit avgörande för att de överlevt:  

 " Hur har säkerhetsplanen hjälpt mig? Den har räddat mitt liv mer än en gång." uttryckte en av deltagarna.  

En annan skrev: " Jag hade problem med suicidtankar. Det här var ett sätt att hjälpa mig hantera krisen utan att den blev överväldigande." 

 – Problemlösningsförmågan blir försämrad i en suicidal kris och säkerhetsplanen är ett sätt att hjälpa med just problemlösningen på ett konstruktivt sätt, berättar Gregory Brown. 

 Den modell för säkerhetsplan som Gregory Brown forskat på, innehåller flera olika steg utöver själva planen i sig. Några av de viktiga delarna handlar om att intervjua patienten om den senaste suicidala krisen för att skapa förståelse kring vad som triggar i gång suicidalitet och vilka varningssignaler som finns. Det handlar också om att förklara för patienten hur identifierandet av varningssignaler gör det möjligt att hitta ett mer hjälpsamt sätt att hantera situationen. Behandlare och patient undersöker tillsammans vilka strategier och hjälpande instanser som kan fungera och skriver ner dem i planen. 

 – Det är viktigt att vi stärker suicidala personer att kunna göra något själva i ett akut läge, för när människor blir suicidala är de oftast ensamma, säger Gregory Brown. 

Fokus på det personliga mötet som intervention 

 Även svenska forskare lyfte under konferensen behovet av att fokusera på samtalet och mötet med en människa som befinner sig i en suicidal kris. Det finns mycket forskning som visar att skattningsinstrument som används för suicidriskbedömningar inte kan förutsäga vem som kommer ta sitt liv. Trots detta så används dessa skattningsinstrument i vården idag. 

 – Vi tar bort resurser från annat som skulle kunna vara produktivt, menar forskaren Gergö Hadlaczky, från Nationellt centrum för suicidforskning och prevention (NASP), Karolinska Institutet.  Han berättade att en arbetsgrupp är tillsatt av Socialstyrelsen för att ta fram förslag på vad man ska göra istället för suicidriskbedömningar, men det är bråttom att vi får ett annat arbetssätt på plats om vi ska kunna rädda liv. 

 Det arbetssätt som ska ersätta skattningsinstrumenten är ett personcentrerat preventionsinriktat samtal. I grova drag handlar det om att skapa en arbetsallians mellan behandlare och patient byggd på förtroende, respekt och engagemang, att skapa en gemensam förståelse av suicidalitet och att säkerhetsplanera och riskhantera. 

 -Det ska flytta fokus från risk till säkerhet och resultatet ska vara interventioner för att möta patientens behov, inte en riskkategori, berättar Elin Fröding Saric, forskare och chefsläkare på Region Jönköping som är en av dem som arbetar med att ta fram riktlinjer för detta nya arbetssätt.